20
i glädje och sorg, mest i det sista. Mor hade tid för alla, mor visste råd för allt. Det fanns ingen sak, den måtte synas än så svår, hvilken icke blef möjlig och, om icke lätt, så dock bättre, när mor fått besked därom. Och ändå var mor ständigt sysselsatt. Före alla andra var hon uppe, senare än någon gick hon i säng. Aldrig kunde Thora erinra sig, att hon sett modern hvila. Sjuk var hon aldrig, åtminstone talade hon aldrig därom. Allt som fanns hemma, snart sagdt, växte fram under hennes flitiga händer, och var far otålig eller sorgsen, fick hon honom snart nöjd och glad. Sådan mindes Thora sin mor, och sådan såg hon henne ständigt.
Eljest mindes hon hemmet som den enda plats, hon kunde tänka sig, där hon själf kunde bo och känna sig lycklig. Emedan hon var den yngsta, hade alla varit mildare mot henne än mot de äldre syskonen, och det var ett stående skämt bland bröderna, att Thora var den enda af dem alla, som blifvit bortskämd af föräldrarna. Det var, som om dessas stränghet uttömt sig vid uppfostran af de äldre barnen, så att de rent af icke hade sinne för eller lust att till lämpa den metoden, när turen till deras yngsta dotter kom. Ingen afundades för öfrigt Thora detta. Hon var obestridt solen i detta allvar-
