257
öfver hennes ungdomliga ansikte ett uttryck, som grubblade hon öfver någon olöslig gåta.
Konrad märkte själf detta, och det pinade honom outsägligt. Det föll honom icke in, att Edith hade någon anledning att vara honom gramse. Ty han visste med sig själf, att han icke hade någon tanke på att deras förbindelse skulle brytas. Mötet med Thora hade blott på något sätt kommit i vägen för alla de planer, han dittills hyst. Att återställa den gamla gården i dess forna skick och gifva husfolket en matmor, syntes honom icke längre hvarken så viktigt eller brådskande. Det enda, som nu syntes Konrad Olthov viktigt, var Thoras öde, och så helt var han uppfylld af tanken därpå, att allt annat gled bort från hans synkrets, som funnes det alls icke till.
Ingenting berättade han emellertid härom för fästmön, men en morgon i december, när snön nyss fallit, lät han spänna för kappsläden och bära ned den packade nattväskan. Hvart han ämnade sig, förtrodde han åt ingen, gaf blott besked om, att han ämnade vara borta ett par dagar. Den väg han for var densamma, hvilken Thora två månader förut farit med sina barn.
Och nu börjar det, hvilket klingar som en saga i denna sannfärdiga berättelse om två män-
17. — Thora.
