259
för en ny kvinna, hvilken slumpen förde i hans väg, och som skänkte honom sitt hjärta och sin hand. Men den dag, då han skulle föra sin brud till altaret låg han kall i sin säng. Och folket sade, att den döda bruden, hvilken i lifstiden mottagit hans ed, kommit och hämtat honom.
Denna saga ljöd i Konrads öron nu, när han åkte fram mot Thoras hem, och i hans inbillning förändrades sagan, så att Thora blef den döda bruden, hvilken tagit hans ed, och ungersvennen var han själf. Konrad Olthov lefde ej längre i verklighetens värld. Han vandrade ej ens längre på jorden. Lagar, sådana de skrifvas för människor, behärskade honom icke mera. Oåtkomlig kände han sig för deras välde och mening. Thoras giftermål blef för honom detsamma, som att hon varit död. Att hon nu åter var fri, förvandlades i hans sinne därtill, att hon ånyo blifvit lefvande och kräfde honom tillbaka. Att Thora måhända aldrig älskat honom, såsom han älskat henne, förgat Konrad. Att han i sitt hjärta en gång förebrått Thora för svek, därför att det var hon, som glömt honom och tagit en annan man, mindes han icke längre. Hvad han själf drömt och tänkt, när han fäste sitt lif och sin framtid vid en kvinna, försvann i samma
