260
glömskas djup, där allt, hvad han upplefvat, kokade och sjöd, förbrännande det som varit.
Ingenting såg han klart framför sig. Ingenting visste han eller förstod. En obetvinglig makt dref honom framåt. Mil efter mil sprang hästen, lätt gled släden fram öfver snön, hvilken fallit på barfrusen mark. Snart öppnade sig Vätterns vida yta med den frusna randen kring stränderna för den åkandes syn. Vägen böjde af ned mot kaptensbostället, där Thoras föräldrar bodde. På gården, där släden stannade, lyste domherrarnas bröst röda mot den hvita snön. Utan alla förberedelser steg Konrad in och mötte de båda gamla. På sina vanda platser i hvardagsrummet sutto de, fru Dortha vid sin stickning, kaptenen lutad öfver en tunn räkenskapsbok. Båda sågo äldre ut och mera bekymrade, än Konrad visste sig hafva sett dem. Konrad satte sig ned och fick veta, att Thora låg sjuk i det lilla gästrummet uppe på vinden.
Då först kom det i Konrads tanke, att han icke visste, huru han skulle förklara sin därvaro. Något försök därtill gjorde han ej heller, satt blott och samspråkade med de båda gamla, som orden föllo sig bäst. Till sist talade kaptenen och fru Dortha ensamma, och Konrad satt tyst och hörde på. Sedan de öfvervunnit sin förvåning
