262
genomgått och sett sedan barndomen blef denna natt sällsamt lefvande omkring honom.
Efter denna dag blef det Konrad svårare än förr att dölja för sig själf, att kärlek till den kvinna, som var hans trolofvade, hyste han icke. Att han aldrig älskat Edith, blef honom brännande klart. Men så djupt satt pliktkänslan inom honom, att det aldrig ett ögonblick föll Konrad in, att han på grund häraf skulle bryta sin trolofning. Sådant föreföll honom vara ett svek. Och han sade sig själf, att det var hans plikt att göra Edith lycklig, som han lofvat, och som hon väntade af honom. Blott ett ville han. Han ville få vänta, uppskjuta en smula. Det, som skulle ske, syntes honom vara ett stort offer, hvilket han icke kunde och icke ville skjuta ifrån sig. En gång skulle det kräfva honom helt. Innan dess begärde han ingenting annat än en kort frist, en smula anstånd, en mellantid, under hvilken han fick gå sina egna vägar och komma till ro med sig själf.
Konrad Olthov ville återse Thora, innan han gick att hålla bröllop. Endast se henne en enda gång för att få säga henne farväl. Sedan skulle Thora vara borta ur hans lif liksom han ur hennes. Modigare än förr skulle han då själf gå in i det nya, som väntade honom.
