265
rad. Timmarna släpade sig fram, och när middagen var äten, och doktorn tog sin middagssömn, blefvo de båda unga ensamma. Sida vid sida sutto de i den låga soffan i förmaket, och framför dem brunno grenljusen, som blifvit flyttade in ifrån middagsbordet.
Då reste sig plötsligt Edith upp i soffan och såg på sin trolofvade.
»Ångrar du, att du trolofvat dig med mig?» sade hon.
Hennes läppar skälfde, och ögonen brunno sällsamt.
Konrad kände att han skiftade färg. Själf trodde han sig hafva rodnat, men i stället hade han blifvit hvit som lärft. Oförberedd som han var på frågan, fann han intet annat svar än detta:
»Hvarför frågar du så?»
Härpå svarade Edith icke. I stället sade hon lugnt och, som det föreföll Konrad, kyligt:
»Är det så, då ber jag dig, att du säger mig det, innan det blir för sent.»
»För sent?»
Han upprepade orden, men visste själf icke, hvarför han gjorde så, eller hvad han sagt.
»Ty eljest kommer jag att hålla af dig för mycket.»
