267
trots allt detta vidhöll sin föresats att ännu en gång återse Thora. Men tanken härpå ville icke lämna honom, och det föreföll Konrad, som gjorde han detta endast därför att detta sista möte skulle göra honom fri när han gick till mötes det nya lif, som nu väntade honom. Det var som hade han i och genom detta möte begärt ett tecken af Gud.
En vinterdag var det med barmark och frost efter långa dagar af regn och blåst, som han satt i giggen och ånyo körde den långa vägen till Thoras hem. Han kom dit vid middagstiden, och på eftermiddagen gingo Thora och han ut, följande sin ungdoms vägar, samtalande om Konrads förestående giftermål och om den framtid, hvilken väntade Thora som änka på Akerups gård. En vecka innan Konrad kom hade Thora afsändt sitt bref till svärmodern, och då de nu gingo tillsammans, kände båda, att det var till afsked.
Ingendera påminde den andre om vandringen den vintermorgon, då Konrad for ut i kriget, genom den täta tallskogen bortom Akerups gård. Men båda tänkte därpå, och båda kände, hur olika allt blifvit under den mellantid, som förgått. Allt längre in under de höga granarna vandrade de vid hvarandras sida. Marken, på hvilken de