270
Konrads arm, som hon gjort den gång, då de senast skildes. Hon tvang honom att vända om. Ty skogen mörknade omkring dem. Tillbaka gingo de, stigarna skulle Thora ha funnit i kolsvarta mörkret, här där hon var hemtam.
Och som de gingo, började äfven Thora att berätta. Konrad lyssnade till hvarje af hennes ord, och medan hon talade blef han själf lugnare. Thora hade inga kärleksord att säga honom. Ty hon hade aldrig älskat. Det människor kalla kärlek, hade hon aldrig känt. Och utan att hon visste det, hade hon kommit öfver den gräns, där blodets längtan tystnar. Hon var blott lycklig, emedan hon fått veta, att någon fanns, som älskade henne, och hennes lif alltså ej varit så öde, som hon själf hade trott. Tacksam var hon som inför en stor gåfva, hvilken hon oväntadt fått och aldrig vågat begära. Ingenting störde henne nu, icke ens tanken på, att han, som nu gjorde henne lycklig, lidit för hennes skull. En sådan tanke blef henne icke ens medveten. All jordens lidande försvann ur hennes känsla inför denna mäktiga stundens lycka, hvilken hon erfor för första och enda gången, nu när allt var för sent.
Buren af denna känsla berättade Thora om sig själf, berättade, hur mannen dött, och hur
