271
öfvergifven hon blifvit, hur hon rest som ett sjukt barn, hvilket söker hemmet, gjort allt, som ingen kunde förstå, och som aldrig kunde förlåtas.
Och inför Thoras ord kände Konrad, att något i hans egen smärta liksom minskades, förflyktigades och försvann. Obetydligare än han förut sett det, såg han sitt eget öde. Thora hade nu lagt sin arm helt in i hans, omkring dem tätnade allt mera mörkret, solen var länge sedan borta, och på himlen började stjärnorna blicka fram allt mer. Konrad och Thora gingo på kända vägar och kunde icke gå vilse. Deras ögon hade vant sig vid mörkret, och trädens konturer, som växte svarta fram ur skymningen, ledde deras steg. Från stranden ljöd det rasslande plasket af vattnet, som gungade upp öfver iskanten. När de lämnat skogen bakom sig, lyste ljusen ur kaptensgårdens fönster emot dem som fladdrande strimmor öfver den mörka gården.
Då stannade de båda för att taga farväl, och med många goda ord, önskade de hvarandra allt godt för hela lifvet.
»Nu träffas vi aldrig mera,» sade Thora.
»Nej,» svarade Konrad och log.
Lätt och enkelt syntes dem båda i detta ögonblick allt.
