273
på flykten. Hvit och mäktig reste sig den väldiga byggnaden mot granskogen i vårnattens ljusa skymning, medan fåglarna började kvittra mot solen, som snart skulle förgylla popplarna i den gamla allén.
Thora och Konrad träffades aldrig mera. Men med Thora hade försiggått en stor förändring. Den bygd, som förr väckt hennes skrämsel, fick hon väl aldrig kär som sin egen. Men hon blef bunden till den, som modern blir till den jord, hvilken hennes son en dag skall kalla för sin och odla. En god matmor blef hon för sina underhafvande, och när hon blifvit gammal på gården, och slättbon vant sig att räkna henne bland de sina, blef hon älskad af folket på det tysta, en smula karga sätt, som är slättbon eget. Långväga ifrån kommo män och kvinnor och sökte henne för att få hjälp och råd.
Thora hade uppgifvit sig själf och vunnit det, att andra människor prisade henne lycklig. De gjorde så, därför att hon intet kräfde för egen del, men gaf allt åt andra. När Thora någon gång satt ensam på verandan, där vildvinet nu växt så tätt, att det helt skymde utsikten, hände det henne ofta, att hon föll i tankar. Liden skar af utsikten, men öfver bokarna glänste aftonsolen. Då såg Thora ibland sitt eget lif så
18. — Thora.
