25
kunnat ske i år, som det stod i visan, eller som fadern skämtade om, när hon fick bönan i gröten på trettonafton. Giftermålet låg långt fram i tiden, tänkte Thora, och ungdomen skulle vara länge.
Någon kärlekshistoria, om än så barnslig och oskyldig, hade Thora aldrig upplefvat. Till kaptensgården kommo inga andra unga män än en och annan af brödernas kamrater. Sådana besök voro sällsynta, och en besökande stannade aldrig länge. Snabbt som de kommit, försvunno de, lämnande efter sig minnet af dagar, som förgått fort och varit muntrare än hvardagens. Främmande hade det varit, som kommit och gått, och de flesta af dem hade knappast lagt märke till Thora.
En af dessa besökande hade dock lagt märke till henne. Han hette Konrad Olthov och var son till baronen på Granås, ett gammalt herresäte, beläget ungefär tre mil söderut på en kulle, som höjde sig öfver Vättern mot en mörk rand af skog. Den enda gång Thora fått följa fadern till Jönköping för att se, huru en stad såg ut, hade kaptenen pekat med piskan och sagt: »Där ligger Granås.» Thora såg den väldiga byggnaden skymta genom en lång allé af popplar, och hon bevarade minnet däraf som något af det