29
ögon, som om något för en gång sorgligt och allvarligt hade inträffat.
Nu var denna lilla handling från fru Dorthas sida någonting mycket ovanligt, och Thora kunde icke dölja för sig själf, hvad det betydde. Allvarligare än hon någonsin varit, blef Thora efter denna dag. Hvad hon hade att göra, visste hon. Men på samma gång kände hon det, som om ett hemligt hopp, hvilket hon städse burit gömdt i sitt hjärta, vissnade bort och dog. Mycket ondt gjorde det henne, men för ingen kunde Thora yppa detta. Denna gång var henne vägen till modern stängd, och för första gången förstod Thora, hur bittert det kan kännas att veta sig vuxen.
Dagarna blefvo längre, och i mars månad kom tövädret, som smälte snön. I april låg skogen bar och ren, men Thora gick där icke längre så gärna — som förr. Ej heller kände hon sig numera i släkt med den lynnesskiftande, vida källsjön, öfver hvilken vårstormarna blåste. Midsommar kom med sina långa, ljusa nätter. Purpurskyar skymtade på botten af Vätterns mjuka vatten, björkarna speglade sin ljusa grönska däri, göken gol. Årstidernas växling, som förut varit hennes stora, tysta glädje, följde Thora nu med ett slags brådmoget vemod, hvilket tar lifvets
