33
i lifvet enkelt och lätt att bära. Klaga öfver lifvet förstod fru Dortha ej. Därtill hade hon arbetat för mycket och bedt för träget. In i det ovissa skickade hon ej heller sin dotter. Ty en bra man hade hon fått. Kaptenen hade skaffat sig goda underrättelser, innan han lofvade bort sitt käraste barn.
Så kom hösten och bröllopsdagen med den. Alla syskonen voro närvarande, både gifta och ogifta, ett ståtligt bröllop gjorde kaptenen för sin dotter, och modern fäste själf på hennes bröst sin sista bröllopsgåfva, den gamla korallbroschen med ormen af guld, som slingrade sig däromkring med sina svarta ciselerade ögon. Gåfvan rörde Thora, så att hon tänkte därpå ännu när hon stod inför altaret i den gamla träkyrkan och förebrådde sig själf, att icke alla hennes tankar i denna heliga stund voro hos Gud och den make, hon lofvade att vara trogen och lyda.
Ett par dagar senare sutto kaptenen och fru Dortha ensamma. Och första kvällen sade kaptenen:
»Gud låte flickan bli lycklig och få det bra.»
Fru Dortha svarade:
»För lyckan råder Gud.»
»Ja,» sade hennes man.» Det är ändå godt att veta att ha gjort, hvad vi kunnat.»
3. — Thora.
