Den här sidan har korrekturlästs
34
Och en stund senare tillade han:
»Det är underligt bara att tänka på, att hon, som nu for, var vår sista.»
Fru Dortha såg upp mot sin man och svarade:
»Någon gång skulle hon ändå fara ifrån oss. Det är väl, att vi nu kunna vara lugna för henne.»
Kaptenen steg upp och gick med stela, korta gammalmanssteg öfver golfvet. Därpå satte han sig ned igen och var nästan förlägen öfver sin egen rörelse.
»Ja,» medgaf han, »det är godt att tänka på, isynnerhet när man vet, att man själf snart ska packa in. Hon blir inte ensam då. Och det är det viktigaste. Men tomt blir det.»
Därmed var Thoras barndom och ungdom förbi, och själf var hon redan flera mil borta från fädernehemmet.
