37
honom bemängdt med sundt borgerligt blod genom två generationer. Till den del af den besutna adeln, som plägade föra ett stort hus äfven öfver sina tillgångar, hörde familjen Bruce icke. Snarare hade såväl gården som lefnadssättet där en viss likhet med hvad man i våra dagar kan få se på en bättre bondgård, och Johan Bruce själf, så herreman han var till födseln, hade i sin person något, som icke obetydligt påminde om bonden. Bonde kallade han också gärna sig själf, och det var därför alldeles i hans stil och väsen, att han först och främst noga räknade efter, hur hushållet skulle komma att ställa sig, nu när det kom en fru på gården, och så att säga på förhand tog sina mått och steg i akt och mening att förebygga, att den nya frun införde nyheter, hvilka kunde störande inverka på husets gamla ordning.
Johan Bruce bar nämligen icke för ro skull titeln af disponent. Enligt gamla tiders sed hade nämligen boet vid faderns död aldrig i egentlig mening blifvit skiftadt. Som ende sonen satt Johan Bruce med själfklar, af ingen bestridd rätt kvar på gården, och systrarna mottogo af honom årligen en summa, hvilken var bestämd i faderns testamente och med afsikt satt låg för att icke bringa den egentlige ägaren i förlägenhet,
