40
värld, som aldrig fått luft, tafatt, emedan han misstrodde sig själf.
Johan Bruce älskade nämligen sin hustru, älskade henne med hela den samlade glöden hos en man, hvilken länge lefvat ensam. Hans kärlek hade landtbons tunghäfta, och när han första gången såg henne, flammade Bruce upp som en yngling. Skyggare än något annat gjorde honom denna känslas förtärande eld. När han märkte, hur skygg Thora å sin sida var mot honom, förklarade han detta på sitt sätt och naturligtvis icke till sin egen fördel. Han såg, att Thora var rädd för honom, som öfver hufvud de flesta voro det, och redan innan han blifvit brudgum, resignerade Bruce därför, som då tidens människor hade lättare att göra än vi . Äga Thora ville han, göra henne till sin hustru, behålla henne genom lifvet. Men tilltvinga sig hennes kärlek, som han drömt en gång, att en kvinna skulle kunna älska honom, det hoppet uppgaf han. Ty att lefva i otillfredsställda känslor, hvilka evigt kämpade för att komma till sin rätt, därtill var han för mycket arbetsmänniska och kräfde för mycket af sig själf.
Möjligt är, att Thora skulle kunnat förstå något af allt detta, om icke en egendomlig skrämsel hade hindrat henne. Den skrämsel, hvilken öfverfallit henne under resan, slog rot, när hon
