49
sätt berättade han detta. När Thora hörde honom, blef hon till mods, som när hon talade med folket på gården. Hon visste ej rätt, om han dref gäck med henne eller menade allvar. Men det Bruce berättade, stämde på ett förunderligt sätt väl tillsammans med trakten, genom hvilken de gingo. Dunkel låg bokskogen rundt omkring dem, länge hade de vandrat. Thora hörde mannen säga, att han tagit en omväg med flit, för att de skulle få se mera af skogen.
»Skogen?» svarade Thora halfhögt och frågande.
»Ja visst,» kom svaret, tryggt och leende. »Ser du ej, att vi äro midt i skogen?»
»Jo visst,» skyndade sig Thora att svara. Men för henne var detta icke skogen. Det var bokskogen väl, men icke skogen. Som hon gick här, kom hon att tänka på, att skogen skulle hon aldrig få se mera. Som ett stygn innerst inne i bröstet kände hon det. Och medan hon kände detta, såg hon framför sig skogen, sådan hon mindes den. Rundt om henne doftade kådan, granskogens hela atmosfär omgaf henne. Hemlighetsfull och mörk, ständigt grön, ständigt sig lik såg hon den, såg den vid sommartid, då små tysta kvitter från fåglar afbröto stillheten. I luften hördes myggornas surr, långt bort slog
4. — Thora.
