50
orren, hvisslade spillkråkan. Genom hennes själ drog en här af minnen, som förde henne ut öfver en klar, spegelblank vattenyta, öfver hvilken änderna lyfte. Thora lyfte i sin tur ögonen och såg sig omkring. Pröfvande såg hon långt in under bokarna. Fastän man var midt i november, hade bladen ännu icke fallit af. Tunga och bruna fyllde de trädens kronor, på hvilka solen sken klar, under träden låg marken mörk, icke ett spår var att se af mossa eller gräs, i ett oändligt perspektiv snodde sig de gamla bokarnas gråa grenar, så långt ögat kunde nå. Thora såg på allt detta och märkte att hon därvid ingenting kände. Hon tänkte på, att som de nu gått, visste hon icke hvar hon var. Ensam skulle hon aldrig kunna hitta tillbaka. Vilsen och ensam kände hon sig. Vägen bar nu uppför. När de gått ännu ett stycke, ljusnade skogen, framför dem låg himlen blå och klar med strödda hvita moln, hvilka tycktes stå stilla. Bruce förde henne uppför en lång backe och bad henne se nedåt. En hisnande afgrund öppnade sig fram för dem. Djupt nere i densamma gick bäcken. På båda sidor om densamma bredde sig branterna med sina brungråa kullerstenar, lösslitna en gång i urtiden af eld eller is. Midt i sluttningen djupt under dem reste sig en ensam
