51
jättebok, i hvilkens runda krona de nu blickade ner. Thora förstod, att de på en omväg nått den höjd, till hvilken de för en stund sedan blickat upp. Hennes ögon mötte mannens. Hon såg dem stråla emot sig i ett slags tyst, inåtvänd hänryckning. Utan att säga något, tog han hennes arm och förde henne till en annan utsikt. Där bad han henne se åt den andra sidan rätt fram emot solen.
Milsvidt sträckte sig landskapet framför dem, en ändlös slätt med oändlig blånande horisont. Gårdar och byar lågo strödda öfver denna slätt, kyrktorn reste sig ur kala träddungar. Som ett glänsande band lyste ett stycke af Helgaån fram. Långt bort i fjärran hördes ljud som af kyrkklockor.
»Detta är mitt land,» sade han, »Det, jag talar med dig om. Det, jag ville visa dig.»
Omedvetet blef Bruces stämma högtidlig och hans drag fingo något andaktsfullt och drömmande, som gjorde hans ansikte nästan vackert. Aldrig hade Thora trott, att hans drag kunde lysa så. Att det öfver hufvud hos hennes man skulle finnas något, som man kunde kalla vackert, därpå hade hon aldrig tänkt. Nu såg hon det, och i samma ögonblick förstod hon, att i det, som färgade hans kinder och gaf hans blick
