57
skogsbygden, där slätten börjar. Bruce hade då lett och svarat: Hon får väl foga sig, hon som andra. Men inom sig hade han icke tänkt så. Aldrig hade han drömt om, att Thora skulle blifva motspänstig, eller att därur olycka kunde växa dem emellan. Om den kärlek, som ger sitt lif och går i elden för den älskade, hade han upphört att drömma. Manligt och varsamt hade han nalkats henne, skrämt henne visste han sig aldrig hafva gjort. Blott en enda dröm hade han haft: den att när han fick visa Thora sitt land, ställa henne ansikte mot ansikte med dess skönhet, föra henne genom den tysta bokskogen, där vårbrodden drömmer under tunga, våta löf, visa henne slätten, som sof vintersömn i solens gyllene dager, medan höjderna blånade där bortom, stå vid hennes sida och peka på, hur rikt hans land var, hur stilla och hur stort, då skulle hon le mot honom och vara lycklig, att allt detta fick hon dela med honom. Detta hade Bruce drömt, annat icke. Men den, som blir sviken i sin dröm, blir hårdare än hvarje annan, hårdare, än något annat kunnat göra honom. När Bruce därför första gången stod med sin hustru på den plats dit han från första stunden längtat att få föra den kvinna, han fått rätt att kalla sin, och såg, att hon kyldes just
