VII.
Hösten efter denna händelse skref Thora
följande bref:
- Käraste mor!
Det har gått lång tid, sedan jag nu skref och det är mycket jag skulle vilja berätta för dig, om jag nu kunde få träffa dig och tala vid dig som förr. Dagligen ber jag till Gud, att jag skall kunna vara som du. Då vore allting lätt och bra, och Bruce skulle alltid vara nöjd med mig. Jag är så rädd, att han inte är det, och han kan inte vara det heller. Han har rätt när han tycker, att jag är en barnslig hustru, mycket för barnslig för honom. Jag vet, att han tycker så, fastän han ingenting sagt. Och det känns så tungt ibland att veta, att jag icke kan vara till någon nytta. Därför tänker jag så ofta på dig, som räckte till för alla, gjorde far glad och oss alla med honom.
