68
Det börjar lida mot vintern här nu, och när jag ser det, tänker jag på, att hemma ligger kanske snön hvit öfver granskogen. När det var vår här, var här så vackert. Då blommade blåsipporna så tidigt, mycket tidigare än hos oss, och redan i maj kunde vi sitta ute. Nu har dimman kommit tillbaka, och när dimman lättar, blir det rusk och kallt. Mest af allt längtar jag ändå efter björkarna hemma. Björkar ha vi nog här också, men de äro alls icke lika våra. De växa åt andra hållet från byggningen, rakt åt motsatt håll från den långa, mörka liden. Jag kan så väl förstå, att alla människor tycka här är vackert. Det är bara jag, som kan gå här ibland och känna, som om jag inte hörde hit. Kan du tänka dig det? Jag är gift med en god, bra man. En liten gosse har jag fått här, han ligger just nu och sofver, han skall ärfva Akerups gård och bo här som hans far i alla sina lifsdagar. Och ändå känner jag det, som om jag själf inte hörde hit och bara hade fått allt, hvad jag nu har, liksom till låns, och att jag snart skall lämna det ifrån mig igen. Eller icke snart kanske, men dock lämna det en gång, när ingen det tror, jag själf allra minst. Är sådant icke underligt?
Jag har det mycket bättre nu än förr. Ty
