70
grenar, därför att solen aldrig hittar dit. Låg är den också, och gå där kan man ej. Därtill växer den alldeles för tätt. När jag såg det, förstod Bruce, att jag inte tyckte om mig. Hjärtat snörde sig samman i mitt bröst, och jag ville bara gråta. Då blef han ond, så ond, som jag aldrig sett honom, och på två dagar talade han mig icke till. Sedan dess försökte jag att ingenting säga, om det jag såg. Nu säger jag honom ibland, att det jag ser, är vackert, och att jag tycker om det. Det gör honom så glad, att han ibland kan få tårarna i ögonen. Därför säger jag honom sådant, så ofta jag kan, och ej sällan säger jag också mer än jag tycker. Men när jag ser, hur glad han blir, skrämmer mig det också. Jag tycker det är, som ljög jag mig till hans hjärta. Ty det hänger fast vid jorden här. Så mycket förstod jag.
Men är det inte underligt? Jag menar, att någon kan älska bygden så. Och är det inte ännu underligare att han vill, att jag skall göra det också, bara därför att han vill? Men jag har märkt, att sådant kan man, när man försöker, och ibland vet jag inte själf, om jag trifs eller icke. Jag bara säger det. Och jag tycker, att af den Thora, du kände förr, mor, den som satt
