72
Men ibland tror jag, att jag själf skulle ha haft det bättre, om någon velat säga mig på allvar, medan jag ännu var ung, att man icke ofta blir så lycklig, som man i ungdomen hoppas. Jag tror, att jag skulle ha lyssnat på dem, som hade sagt mig det så enkelt, så att jag hade kunnat förstå det. Och jag hade åtminstone inte behöft att själf arbeta bort så mycket af sådant, som gör ondt att skilja sig från, emedan man måste.
Nu vet jag inte, om jag säger som jag skulle och borde. Kanske gör jag dig bara ledsen med allt detta, och kanske tror du, att jag säger så, därför att jag icke är lycklig. Men när jag tänker efter, så vet jag, att jag fått mera af lycka än hvad som faller på de flesta människors lott. Jag känner det bäst, när jag sitter ensam med min lille gosse. Och jag vet, att Bruce aldrig skall bli annat än god emot honom och mig.
Det är bara det, att han så ofta är missnöjd med mig, och att jag inte kan ställa huset för honom, så bra som han vill. Ofta säger han ingenting, men jag kan se det på honom, när han blir mörk och går i tankar. Jag vet då, att han går och grubblar öfver mig, att jag inte är sådan, som han hade tänkt sig, och att jag
