90
han tankfull och tigande i timmar satt vid fönstret, men aldrig att han grät.
Först när begrafningen var öfver, och gästerna från den stora, trista middagen hade kört ifrån gården, var det, som om baronen hade vaknat till lif. Då gick han ned i köket och befallde, att den stora servisen, glasen, silfret, allt det, som förvarades i stora, väl låsta skåp och blott på högtidsdagar kom i bruk, ögonblickligen skulle bäras upp i våningen en trappa upp och ställas i salen. Intet fick diskas, intet göras rent. Såsom det kommit från bordet, skulle det bäras upp, och inga invändningar hjälpte. Själf gick gamla baron med och såg noga till, att allt ställdes på den plats, han befallt, att intet glömdes, och att hans vilja blef fullgjord. Först när allt stod på de platser, han önskat, blef han lugn. Då befallde han alla att lämna honom allena och gå till hvila. Ensam skulle han fullgöra sin outtalade vilja.
Så lämnade honom husfolket allena, och när detta skedde, slog den gamla pendylen i salongen redan tolf, och ute på gården blåste nattvakten i sin lur till tecken, att midnattstimmen var inne.
Hela våningen syntes då ännu upplyst af festens ljus, hvilka baron icke tillåtit någon att släcka. Och när tjänarna stängt dörren om hus-
