92
de stängda rummen släppte han ingen. Ej heller gick han själf dit.
Så hade baron Olthov nu lefvat i öfver åtta år, och den enda, som numera kunde tala med honom, var mamsell Kristin. Att hon kunde detta och att han öfver hufvud lyssnade på henne, berodde därpå, att mamsell Kristin kom i huset två år innan salig friherrinnan dog, och för henne hade baronens aflidna hustru i lifstiden haft ett blindt förtroende. »Det är väl, att du har mamsell Kristin, när jag en gång är borta,» hade friherrinnan sagt, och på dessa ord, som hon mer än en gång hört, grundade mamsell Kristin den allmakt, hvilken hon mer och mer utöfvade såväl inomhus som i allt, hvilket rörde äfven godsets angelägenheter.
Mamsell Kristin var en liten, fetlagd dam med en ansiktsfärg, som gick i brunrödt, vare sig därför att hon haft ansiktsros, eller därför att skarp kyla någon gång borttagit den naturliga ansiktsfärgen. Tyst och snabbt gled hon fram, när hon någon gång beträdde de rum, hvilka gamle Olthov stängt af för att däri gömma sig själf och sin sorg. Snabbt och vaket blickade hennes små skarpa ögon fram under den svarta bindmössan. Lågmäldt och undfallande samtalade hon med husbonden, i det som rörde
