sätt framstå såsom kausal till A:s handling och inse sin kausalitet.
4) Konkurrens. Om inbrottshandlingen och tillgreppshandlingen föröfvas på skilda tider, böra likväl, såvidt kausalsamband kan visas mellan inbrottet och tillgreppet, handlingarna icke betraktas såsom skilda brott (så att 20: 1 skulle läggas till grund för beräkningen, enligt 20: 9, af straffskalan), utan såsom ett sammansatt brott, hemfallande under 20: 4 m. 4. Om en inbrottshandling utgör medel för flere följande tillgrepp på olika tider, så kan endast det första tillgreppet betraktas såsom sjelfständig inbrottsstöld. Försåvidt emellertid inkulpaten på en gång lagföres för dessa tillgrepp, får frågan för svensk rätt, jemlikt 20: 9, endast ringa praktisk betydelse.
B) »för brottets föröfvande bortförer och med våld eller list öppnar» etc.
Uttrycket för brottets föröfvande medför, att ett annat brottsligt uppsåt, vid det första tillgreppet, än tjufnadsuppsåt (t. ex. sjelfpantning) icke är tillräckligt för att konstituera brott enligt detta mom., äfven om uppbrytandet och det derigenom möjliggjorda tillgreppet skett animo domini. Samma uttryck torde äfven innebära, att »brottet», förmedelst öppnande af förvaringspersedeln, förutsättes komma till stånd såsom tillgreppsbrott, d. v. s. att om inkulpaten väl öppnar förvaringspersedeln, men icke föröfvar tillgrepp derur (t. ex. derför att han icke finner något af värde eller icke finner hvad han söker), mom. 4 icke blir tillämpligt. Deremot föreligger i sådant fall enkel tjufnad, försåvidt förvaringspersedeln kan antagas besitta värde.
V) till mom. 5.
(L. K. 22: 3 m. 11; L. B. 23: 4 m. 9; K. F. 4/5. 1855 § 6 m. 3; Str. L. 16/2 1864, 20: 6 m. 5).
1) »Nattetid». Den i teorien synnerligen omtvistade frågan, om huru lagarnes uttryck nattetid i detta sammanhang bör förstås, torde riktigast så lösas, att nattetid
