öfrigt är det likgiltigt, huruvida kreaturen gå i bete på längre eller kortare afstånd från by, i skog, på öppen betesmark, på afrad, på klöfvervall etc. Djur på fjällbete, hvilka om natten eller eljest uppehålla sig i fäbod, under bevakning, kunna, så länge detta förhållande fortfar, icke anses »gå i bete ute å mark.» Men om djuren befinna sig. utan mensklig tillsyn, i skjul, uppsatta för att gifva dem skydd emot oväder (såsom stundom förekommer t. ex. med får), så kan det icke komma an på, huruvida de tillgripas i skjulet eller utanför.
Uttrycket »som går i bete» utesluter tydligen dödt djur, som tillgripes ute å marken.
VIII) till mom. 8.
(M. B. 42: 5; L. K. 22: 4 m. 2; L. B. 23: 5 m. 2; K. F. 4/5 1855 § 8; Str. L. 16/2 1864, 20: 6 m. 8).
1) Uttrycket »stjäl» kan här icke fattas i teknisk betydelse, så att det endast skulle omfatta de fall, som uppfylla det allmänna tjufnadsreqvisitet. Då nämligen Lagen använder detta uttryck äfven om tillgrepp från fartyg, som »utan folk i drifver», så framgår häraf med full evidens, att bestämmelsen gäller, äfven om det förolyckade fartyget icke är i någons besittning (skeppsfolkets eller annans). Här föreligger således en bestämd utvidgning öfver det allmänna reqvisitet.
2). »Fartyg» betyder här, likasom i Str. L. 19: 3; 20: 5 etc., icke hvarje farkost, hur obetydlig den än må vara; vinddrifven ekstock t. ex. faller icke härunder. Någon bestämd gräns, med afseende på drägtighet eller annat, kan likväl icke uppställas.
3) Tillgreppet skall ske antingen från fartyget eller under bergningen. Om sålunda godset, då det tillgripes, förekommer skildt från fartyget, eller om blott en mindre del af fartyget återstår, då tillgreppet sker, kommer tillgreppet ej under denna bestämmelse, såvida det icke sker under bergning; så mycket mera gäller detta om tillgrepp
