det kan alltid länkas såväl fall, hvilka skulle uppfylla ett abstrakt försöksreqvisit men icke uppfylla detta sjelfständiga reqvisit, som äfven tvärtom (Förs. Subj. § 40); jfr. nedan.
2). Det utmärkande för inbrottsdeliktet, hvarigenom detsamma skiljes från andra förstadier till tjufnad, ligger i tillgreppshandlingens beskaffenhet. Tillgreppsobjektet åter ingår uti sjelfva inbrottsreqvisitet endast på den subjektiva sidan och skiljer sig på intet satt från objektet inom det allmänna tjufnadsreqvisitet (uppsåtet skall hafva gått ut på att tillgripa sak af värde, i främmande dominium etc.). (Det objektiva) inbrottsreqvisitet är sålunda = en viss bestämdhet hos tillgreppshandlingen. Denna bestämdhet kan upplösas i dels en bestämdhet hos inbrottsobjektet, dels hos inbrottshandlingen. Allteftersom det förra är viss lokalitet (gård, hus, rum, fartyg) eller förvaringspersedel, framgå två hufvudfall af inbrott. I båda fallen gäller, att inbrottsobjektet skall vara på visst sätt stängdt, och att inbrottshandlingen består i öfvervinnande, äfvenledes på visst sätt, af det i stängslet liggande hinder.
3). Inbrottshandlingen skall, enligt inkulpatens brottsplan, hafva utgjort en förutsättning för tillgreppets utförande (»i uppsåt att stjäla» = brutit sig in för att derigenom förverkliga ett uppsåt att stjäla). Närmare har Lagen icke yttrat sig om beskaffenheten af detta kausalsammanhang. Denna fråga måste derför bestämmas vid hvart och ett af de två hufvudfallen särskildt. Här må emellertid den gemensamma anmärkning göras, att det naturligen är fullkomligt tänkbart, att, ehuru inkulpaten sjelf uppfattar inbrottshandlingen och dess närmaste resultat såsom endast en förberedelse till en följande, dermed icke omedelbart förbunden tillgreppshandling, likväl förstnämnda akt konstituerar en sjelfständig inbrottsstöld (r. inbrott), såvida nemligen förberedelsen består (r. enligt planen skulle bestå) i tillgripande animo domini etc. af en sak, som sjelf fyller
