visserligen den öppna öfre delen få anses såsom en »till ingång ej ämnad öppning» (likasom, i omvändt fall, den nedre delen), hvadan ett inkrypande (eller inklättrande) utgör inbrottshandling; men har läget varit sådant, att inkulparen kunnat upprätt och utan klättring klifva in genom denna öfre hälft, får inbrott icke antagas.
»Till ingång ej ämnad» täcker sig icke med »till ingång ej använd». Att en öppning undantagsvis användes såsom ingång hindrar derför ej, att ett rättsstridigt inkrypande kan utgöra inbrottshandling. Dörren till en »homeja», genom hvilken vederbörande pläga, förmedelst en stege, regelbundet komma in på höskullen, är att anse såsom en »till ingång ämnad öppning», såvidt det rör sjelfva höskullen. Men har inkulpaten betjenat sig deraf för att, efter nedstigande inuti byggnaden, komma in t. ex. i stallet, så är det åtminstone tvifvelaktigt, huruvida öppningen kan anses i detta sammanhang »ämnad till ingång»: i utländsk rättspraxis är den öfvervägande tendensen att förneka detta och sålunda antaga inbrott. – Inkrypande genom ett tomrum under en port etc. (såvida, efter omständigheterna, stängsel dock kan anses föreligga) eller genom kloakledningar och andra subterrana öppningar utgör naturligen inbrottshandling. – »Ingång» betyder ingång för menniskor; en öppning, uteslutande afsedd till ingång för djur (får, svin etc.), faller således under uttrycket »till ingång ej ämnad». – Sådana på vissa byggnader förekommande öppningar, som egentligen äro ämnade icke till ingång utan blott till utgång, kunna dock ej fylla reqvisitet. – Beträffande öppning, som beror på bristfällighet i stängslet, jfr. ofv. ad a.
Angående handlingens konsummationspunkt är det här (i motsats till a, jfr. ofv.) uppenbarligen icke nog, att inkulpaten stuckit in handen (eller, än mindre, något instrument) genom öppningen. Å andra sidan behöfver han, såvida tillgrepp sker och han för detta ändamål måst lemna
