vid samtidig lagföring af tillgrepp på särskilda ställen och tider skulle värdet sammanräknas: K. Br. 9/6 och 27/10 1699. Vid komplott skulle hvarje deltagare svara för tillgreppets hela värde; men vid annan subjektspluralitet, vare sig medgerningsmannaskap eller delaktighet, förfors »efter omständigheternes åtskilnad», K. Br. 29/7 1698, 29/3 1700 (jfr. St. L. Tj. 2 pr., äfven beträffande tjufgömmeri).
II. Förarbetena till 1734 års Lag.
Förarbetena till 1734 års Lag fasthålla i det hela det
gamla tjufnadsreqvisitet, utan nämnvärda koncessioner åt
den romerskrättsliga uppfattningen. Gränsen mot åverkan
är oförändrad. Visserligen förekommer i alla Fsl. bland
tjufnadsobjekterna »ollon och nötter», men i alla Fsl. Tj. B.
säges uttryckligen, att det är fråga om tillgrepp ur
trädgård (t. ex. ännu Fsl. B. 1723, 4: 2 »eller i örtegård,
ållon eller nötter»), och i de sista Fsl., hvilkas formulering
icke är lika otvetydig, är meningen helt säkert densamma
(jfr. ned.). Furtum possessionis förklarades i Fsl. B. B.
1692, 15: 4, antagligen under inflytande af en
romerskrättslig åskådning, för stöld eller rån, men redan Fsl. B.
B. 1694, 14: 4, öfvergaf denna ståndpunkt och uppställda
fallet såsom ett del. sui gen.; sistnämnda uppfattning
qvarstår sedan: Fsl. B. B. 1713, 1723 och 1728, 14: 4; 1731,
9: 4. Furtum usus fasthölls ända från början såsom ett
del. sui gen. (Fsl. Tj. B. 1696, 4: 5 etc.); äfvenså.
hittegodsdeliktet (ib. 8: 6), dervid emellertid den ofvannämnda
bestämmelsen (K. Pl. 6/12 1697) om skeppsstöld infördes
fr. o. m. Fsl. Tj. B. 1706 (3: 5). Förskingring uppfattades
i de första förslagen såsom tjufnad: så ännu i Fsl. Tj. B.
1723, 8: 5, ehuru en motsatt princip redan omfattats af
Fsl. H. B. 1718, 10: 10; 13: 4; 14: 6 etc. Den villrådighet,
som uppenbarligen rådde i denna fråga, slutade dock med
att sistnämnda ståndpunkt i hufvudsak segrade i de sista
