hör, blir inbrottsstöld. Derom jfr. ofv. ad I, 3; ad II A, 2 d, β; ad § 4 m. 4; samt här ned. sub III.
b). Likasom sambesittning öfverhufvud icke utesluter tjufnad, så utesluter sambesittning till en stängd förvaringspersedel icke inbrott. Om sålunda A och B tillsammans vårda. ett kassaskåp. hvardera med en särskild nyckeltill hvar sitt lås, så begår A inbrott., derest han med falsk nyckel öppnar det lås, hvartill B har den rätta nyckeln.
III). Det subjektiva reqvisitet.
»I uppsåt att stjäla».
Om inbrottet företagits i bestämdt uppsåt att anskaffa medel (t. ex. nyckel, planritning) till en tjufnad, som beräknats derefter skola utföras. så föreligger (bortsedt från möjligheten att sjelfva denna handling, genom det tillgripnas värde. animus domini etc. skulle kunna utgöra sjelfständig inbrottsstöld) uppsåt att stjäla såtillvida, som tanken på den följande stölden varit motiv vid stängslets öfvervinnande. I öfverensstämmelse med den mera vanliga uppfattningen i modern doktrin. torde få anses, äfven för svensk rätts vidkommande, att en dylik handling, åt.- minstone såvidt det tillgripna. medlet är jemförligt med ofvannämnda exempel, utgör inbrott. resp., derest ett följande tillgrepp står i tillräckligt kausalsammanhang med inbrottet.. utgör. tillsammans med sistnämnda handling, inbrottsstöld enligt 20: 4 m. 4. Är åter inkulpatens afsigt endast att på mera allmänt sätt förbereda sig för kommande tjufnad (han klättrar t. ex. öfver ett plank och beser lokaliteten för den mera obestämda eventualitet, att han skulle finna skäl att återkomma och stjäla), så kan man icke säga, att handlingen sker i uppsåt att stjäla. Den kan emellertid då blifva att bedöma jemlikt Str. L. 11: 10 r. 22: 10.
Att deremot, enligt brottsplanen, inbrottet icke omedelbart skulle åtföljts af tillgreppet (inkulpaten anser sig
t.. ex. säkrare, genom att inledningsvis hemligen öppna
