han, der det tillgripnas sammanlagda värde öfverstiger femton Riksdaler, för stöld straffas.
Går sammanlagda värdet ej öfver femton Riksdaler; straffes efter ty i 4 Kap. 3 § stadgadt är.
(K. B. 9/6 och 27/10 1699; K. B. 25/11 1762; [L. K. 22: 7];
L. B. 23:8 m. 1; K. F. 4/5 1855 § 15 m. 1; Str. L. 16/2
1864, 20: 12 m. 1).
Jfr. ad § 9.
Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott, eller sådant brott och snatteri, och varder han derför på en gång lagförd; straffes efter ty i 4 Kap. 3 § sägs: och må straffet förhöjas till straffarbete i ett år utöfver den för det svaraste fallet bestämda högsta strafftiden.
Ej må dock genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något fall öfverskrida tio år.
(L. B. 23: 8 m. 2; K. F. 4/5. 1855 § 15 m. 2: Str. L.
18/2 1864, 20: 12 m. 2: 13).
1). Gemensamt för dessa bestämmelser är, att realkonkurrens mellan de här nämnda brotten af Lagen uteslutits, försåvidt brotten komma under en lagföring. Detta gäller sålunda alla brott inom 20 K. Str. L. i deras inbördes förhållande: snatteri, enkel stöld, qvalificerad stöld, inbrott, tjufgömmeri. Beträffande deremot brott, som falla utom 20 K., t. ex. rån, personlig faution enligt 3: 9, kulpos efterföljande delaktighet, enligt 3: 10 etc., gälla, för deras förhållande till brott inom 20 K., vanliga regler, d. v. s. möjligheten af fortsatt förbrytelse är icke a priori utesluten, men försåvidt de särskilda brotten stå till en viss grad sjelfständiga mot hvarandra, inträder realkonkurrens (N. J. A. 1887, Not. B n. 526; 1897, 533; 1899. Not. B n. 385); jfr, ned. ad 3.
