2) »Under en lagföring» befinner sig inkulpaten tydligen med hänsyn till alla brott, för hvilka domstolen samtidigt pålägger honom straff (utan afseende på, huruvida han, genom annan domstols pröfningsutslag, dessförinnan förklarats saker till ansvar för något af brotten, N. J. A. 1899, 533). Bestämmelsen måste emellertid derutöfver utsträckas äfven till det fall, då straffet, jemlikt Str. L. 4: 9, skall så bestämmas, som hade inkulpaten på en gång varit för samtliga brotten lagförd; d. v. s. då inkulpaten, sedan han blifvit dömd till straff för något eller några brott enligt 20 Kap., öfvertygas att före domen hafva föröfvat något eller några andra sådana (ännu icke preskriberade). Till den del dessa brott framstå såsom skilda »brottsindivider» (låt vara, att de äfven enligt vanliga regler skulle utgjort fortsatt förbrytelse), måste de föranleda en ny dom, dervid under alla omständigheter realkonkurrens icke får antagas, och, med nedan nämnda undantag, 20: 8 r. 9 skall tillämpas.
Om återigen inkulpaten öfvertygas om att hafva begått ett eller flere brott efter den förra domen, så gäller icke regeln i 4: 9 (äfven om de senare brotten skulle till de redan ådömda stå i samma faktiska förhållande som vid fortsatt förbrytelse förutsättes). Straffet för ifrågavarande brott måste då utdömas sjelfständigt och jemlikt. 4: 10 sammanläggas med straffet enligt den gamla domen.
Tvifvel kunna uppstå för det fall, att något eller några af de nu föreliggande brotten begåtts före och andra efter den tidigare domen. Man kunde då tanka sig tre möjligheter inom 20 Kap:s område: att ett gemensamt straff stadgades, jemlikt 4: 9, för det redan afdömda brottet och öfriga före den gamla domen begångna brott. samt derefter nämnda straff, jemlikt 4: 10. sammanlades med straffet för de nya brotten; eller att de icke afdömda brotten. vare begångna före eller efter den gamla domen, pådömdes in uno, och detta straff sammanlades. jemlikt 4: 10, med det
