uti den gamla domen stadgade: eller slutligen. att samtliga brotten, incl. det redan afdömda, pådömdes in uno och sålunda alla betraktades såsom under en lagföring. Utan att ingå på frågan, i hvad mån hvar och en af dessa lösningar kan låta förlika sig med Lagens stadganden i Kap. 4, anmärka vi här endast. att rättspraxis synes, för hvad angår i fråga varande område af brott, öfvervägande böjd för det sistnämnda bland dessa förfaringssätt; jfr N. J. A. 1899, 78. Om det får antagas. att denna regel alltid följes vid ifrågavarande typ och icke endast, då. såsom i nämnda rättsfall, inkulpaten skulle i alla händelser fällas till ansvar för stöld, skall sålunda en person. som dömts för ett snatteri till 2 kronors värde, och derefter upptäckes hafva före domen föröfvat ett annat snatteri till 10 kronors värde samt efter domen ett tredje snatteri till jemväl 10 kronors värde, dömas för stöld, i det samtliga snatteriernas värden (22 kronor) sammanräknas (i trots af den mellankommande domen).
3) I stället för realkonkurrens, hvilken sålunda icke får ega rum mellan ifrågavarande brott inbördes under en lagföring, inträder en annan rättsverkan. hvilken dock är olika i olika fall:
a) I fråga om snatterier, hvilkas sammanlagda värde icke öfverstiger stöldgränsen, användes. jemlikt § 8 m. 2. Str. L. 4: 3 på vanligt sätt.
b) Äro fortfarande samtliga brotten snatterier, men deras sammanlagda värde går öfver femton kronor, så dömes (jemlikt § 8 m. 1) det hela icke såsom snatteri. utan såsom stöld, men utan åberopande af 4: 3 – Denna regel får emellertid icke uppfattas, att stöld anses föreligga redan i samma ögonblick som snatteriernas sammanlagda värde öfverstiger femton kronor. så att preskription skulle, från denna sistnämnda handlings begående, löpa under fem år; och att ett efter nämnda tidpunkt tillkommet snatteri skulle föra brottslingen under 20: 9 (= stöld + snatteri) och
