tjufsrätt, den han deremot underkastades, i fall han på en gång blefve dömd för bägge tillgreppen». Denna ingalunda. tilltalande konseqvens måste sålunda den gällande rätten alltjemnt vidkännas (åtminstone såvida icke ett sammanfattande in uno af alla tillgreppen kan ifrågakomma, i trots af att någotdera redan pådömts, jfr ofv. sub 2). Dock har, genom 1890 års Lag, betydelsen häraf väsentligen minskats genom sänkandet af straffminimum vid första resans stöld, hvarigenom möjlighet öppnats för domaren att i båda fallen komma till samma resultat (eller, fastmera, att,jemlikt grunderna för iterationsinstitutet, par. cet. belägga det fall, hvilket, på grund af värdesammanräkningen, skall utgöra första resans stöld, med ett något mindre straff än summan af de båda straff, som drabba inkulpaten, derest han först straffas för det första och derefter särskildt för det andra snatteriet.)
Har någon stöld, snatteri eller inbrott med råd eller dåd främjat. såsom i 3 Kap. 4 § sägs, och tillika i det tillgripna tagit del eller eljest af brottet vinning haft: straffes som vore han sjelf gerningsman.
(M. B. 41: 3; L. K. 22: 11; L. B. 23: 13; K. F. 4/5 1855
§ 18 m. 1; Str. L. 16/2 1864, 20: 14).
1) »Med råd eller dåd främjat». Den inkulpat enligt Str. L. 3: 4, som icke i någon mån har »med råd eller dåd främjar brottet, faller icke under bestämmelsen i 20: 10. Detta gäller sålunda om en komplottant enligt 3: 6. Äfven om denne haft »vinning af brottet – straffas han endast på vanligt. sätt enligt 3: 4. Men för att komplottanten skall komma under 3: 6, fordras icke allenast att han icke (om ock blott genom sin närvaro) främjat brottet, utan äfven att han icke »efteråt tillhandagått gerningsmannen», ty då
