III. Tjufnadsinstitutet i 1734 års Lag.
Tjufnadens objekt är kulturprodukt, i motsats till
åverkan å naturprodukter (jfr. B. B. K. 10 etc.). »Ollon och
nötter»; som nämnas M. B. 40: 5 bland tjufnadsobjekterna,
åsyftas här troligen blott såvida de förekomma. i
trädgårdar etc.; detta framgår dels af stadgandets historiska
tillkomst (jfr ofv.), dels af det i M. B. gjorda tillägget: »är
thet mindre; tå bötes, som om snatteri sägs» (af annan
mening Flintberg h. l. och öfverhufvud den senare
uppfattningen i praxis, jfr Tablå s. 209). I motsatta riktningen
inneburos undantag (ͻ: tillgrepp af kulturprodukter, som
behandlades såsom åverkan) i M. B. 43: 5 jfr. B. B. 9: 6
(insläppande af fä i åker eller äng), B. B. 8: 1 (tillgrepp
från grannes åker eller ängsteg i visst fall, men jfr. K. B.
»/l 1766, Flintberg V, 565): tvifvelsutan betraktades äfven
tillgrepp af planterade prydnadsträd o. d. icke såsom
tjufnad, utan såsom åverkan (jfr K. F. 1/8 1805, 64 m. 1) o. s. v.
Tillgrepp af bi å annans egor behandlades såsom
hittegodsdelikt (M. B. 48: 4). Furtum possessionis utgjorde icke
stöld (B. B. 9: 4); icke heller furtum usus (M. B. 43: 3 jfr. B. B.
28: 9; H. B. 10: 12: 4; 13: 3): fordran på
eganderättskränkning ingick sålunda i reqvisitet. Jagt i djurgårdar
betraktades emellertid fortfarande som tjufnad (Flintberg V, 571).
Förskingring skildes i de flesta fall från tjufnad (Ä. B. 9: 7;
H. B. 10: 7: 11: 4; 12: 4, 12 etc.), hvilket senare brott
förutsatte besittningskränkning; undantag voro, jemlikt M.
B. 42, hustjufnad (jfr Ä. B. 9: 7 i. f.); tillgrepp af skeppare,
forman eller deras folk, af gästgifvare eller krögare och
deras hjon (B. B. 28: 12); i viss mån äfven svikligt
fråntagande från barn eller afvita; »depositum clausum» (H. B.
12: 3 i. f.); »depositum miserabile» (H. B. 12: 10). I fråga om
objekter utom besittning gälde bestämmelserna om hittegods
