icke nödvändigt, att den närmaste föregångaren befinner sig in m. f. (såvida blott icke hans b. f. skapat eganderätt för honom). Likasom sålunda föregångarens error icke utesluter tjufgömmeri, så måste detsamma sägas om hans bristande kapacitet. Såsom redan nämndt, bör tjufgömmeri anses föreligga, till och med om tillgreppet föröfvats af en inkapabel person, såvida man blott kunde antaga en (faktisk) dolus och animus lucri; så mycket mindre har man då skäl att utesluta tjufgömmeri derför, att saken kommit ur tjufvens hand i en inkapabel persons (t. ex. en fjortonårings) sjelfständiga besittning och derifrån öfvergår i inkulpatens.
β) Om inkulpaten (»med vetskap om den olofliga åtkomsten»), animo doimini, med eller utan våld, öppet eller hemligt, tillgriper saken ur tjufvens eller hans efterföljares besittning, så föreligger icke det för tjufgömmeriet karakteristiska fortsättandet af ett rättsstridigt tillstånd, utan nyskapande af ett sådant: inkulpaten begår alltså rån eller stöld (såvida han icke är medbrottslig i den första tjufnaden, då tjufnadselementet bortfaller ur den senare handlingen och endast våldsmomentet i rån etc. eventuellt återstår såsom en ny straffbarhet – jfr. ned.). – I sådana fall åter, der visserligen handlingen liknar handlingen vid något förmögenhetsbrott (t. ex. bedrägeri, trolöshet mot hufvudman), men detta förmögenhetsbrott in casu icke kan föreligga, derför att det skulle förutsätta en förmögenhetsrätt hos tjufven (r. dennes efterföljare), hvilken rätt icke existerar, kan det vara nödvändigt att medgifva möjligheten af tjufgömmeri, för att icke handlingen skall undgå straffbarhet. Detta gäller sålunda, om t. ex. inkulpaten genom att uppväcka error hos tjufven tillnarrat sig tjufgodset af denne (alltjemnt förutsatt. att inkulpaten icke är medbrottslig i tjufnaden). Här föreligger, i hvad på det objektiva reqvisitet ankommer, tjufgömmeri. (Skulle »vetskap om den olofliga åtkomsten» saknas, lärer icke kunna
