enligt 3: 9, 10). Öfverhufvud är tjufgömmeribrottet att uppfatta såsom i detta afseende rent principalt.
Gerningsmainien till fördeliktet kan tydligen icke straffas enligt 20: 12 derför, att han företagit en af de i denna § beskrifna handlingar. Hans straffbarhet koncentrerar sig i apprehensionsmomentet. hvilket af Lagen anses antecipera alla hans följande tillegnelsehandlingar med hänsyn till den tillgripna saken. Denna omständighet kan vålla någon tvekan med afseende på en inkulpat, som varit fördeliktets gerningsman behjelplig vid utförandet af en i 20: 12 beskrifven handling, t. ex. döljande, utan att kunna anses såsom medgerningsman dervid. Mestadels kommer emellertid denna handling, såsom innefattande ett »tillhandagående» åt gerningsmannen, att falla under 3: 9; visserligen förutsättes härför, att fördeliktet är ett brott i teknisk mening, således att gerningsmannen är kapabel.
IV) Konkurrens.
I förhållande till sådan delaktighet i fördeliktet, som leder till gerningsmannaansvar, måste 20: 12, jemlikt hvad nyss nämnts om sjelfva gerningsmannaskapet, anses subsidiär.
Svårighet uppstår deremot beträffande en inkulpat enligt 20: 12, hvilken derjemte är delaktig i fördeliktet enligt 3: 4, försåvidt nemligen 20: 10 icke blir på honom tillämplig. Ty har han haft »vinning af brottet,» t. ex. derigenom att han för egen räkning mottagit »något af hvad stulet är». kommer han jemlikt sistnämnda § att straffas såsom om han varit gerningsman till fördeliktet (och följaktligen att drabbas af dettas eventuella qvalifikation. såvida icke för gerningsmannens del excess föreligger, Förs, Subj, § 56). Har åter nämnda inkulpat icke haft vinning af brottet (?: hvarken förut eller genom tjufgömmerihandlingen), så måste konkurrensfrågan under alla omständigheter så besvaras. att inkulpaten endast får bestraffas ur endera synpunkten, antingen såsom delaktig i fördeliktet
