eller såsom gerningsman enligt 20: 12. En realkonkurrens mellan dessa två bestämmelser kan icke antagas. Valet åter dem emellan lärer få träffas så, att 20: 12 användes, såvida denna bestämmelse år den med hänsyn till maximim strängare, men i annat fall 3: 4 (äfven om minimum är högre enligt 20: 12). Om sålunda fördeliktet, deruti inkulpaten varit mindre väsentligt delaktig, varit enkel stöld och inkulpaten i sin senare handling »tagit befattning» med gods öfver 15 kronors värde, så bör han, jemlikt 20: 12, beläggas med gerningsmannastraff enligt 20: 1 (r., vid högre resa, enligt § 6 eller 7). Har åter, under enahanda förhållanden i öfrigt, fördeliktet varit t. ex. inbrottsstöld, så blir maximum lägre enligt 20: 12: inkulpaten bör då dömas enligt 3: 4 jfd. med 20: 4 m. 4. »Alternativitet» mellan två straffbestämmelser lärer nemligen endast få medgifvas, då straffbarheten är i båda fallen densamma.
Om inkulpaten har m. f. mottagit saken i depositum, lega etc. och derefter företager en tillegnelsehandling, hvilken under vanliga förhållanden skulle innebära försnillning, så kan sistnämnda handling i detta fall icke föranleda något särskildt straffansvar. Han straffas nemligen allaredan med hänsyn till den första handlingen (mottagandet) för tjufnad af det mottagna godset; ett derpå följande tillegnande kan då lika litet hafva någon betydelse för hans straffskuld. som en särskild tillegnelsehandling, t. ex. försäljande, förtärande skulle hafva för tjufven sjelf,hvilkens hela straffbarhet koncentreras i apprehensionsmomentet. En konkurrens i dylika fall mellan 20: 12 och t. ex. 22: 11 kan således ej förekomma.
V) Bevisning.
Vid indiciebevisning i tjufnadsmål använder rättspraxis synnerligen ofta 20: 12 mot den presumerade gerningsmannen, då indicierna förmånligast bestå deri, att han visas hafva innehaft det stulna godset och icke kan visa någon loflig åtkomst. (I äldre tider följdes denna regel ingalunda
