med någon bestämdhet; jfr. t. ex. Schmidt J. A. 31, 527: 529). Att man här icke straffar för tjufnad utan för tjufgömmeri, är en yttring af regeln in dubio pro reo. Om nemligen tjufnaden är qvalificerad, t. ex. inbrottsstöld, kyrkostöld, eller om värdet af hela tjufnaden – i motsats till värdet af det utaf inkulpaten bevisligen omhänderhafda godset – öfverstiger snatterigränsen – så leder tydligen antagandet af tjufgömmeri till väsentligt mildare straff än antagandet af gerningsmannaskap till sjelfva tjufnaden. Emellertid bör denna regel icke drifvas för långt, och det är tydligt, att indiciebevisning om t. ex. inbrottsstöld icke bör vara underkastad strängare villkor än indiciebevisning om andra brott af motsvarande straffbarhet. Om sålunda innehaf af godset förenar sig med andra tillräckligt starka indicier för gerningsmannaskap till sjelfva tjufnaden. så kan och bör straff ådömas direkt för dylikt gerningsmannaskap, icke enligt 20: 12 (och detta, för principens skull, vare sig det skulle inverka på. straffbarheten eller icke.)
Har man, i uppsat att inbrott. som i 5 § sägs. föröfva, förfärdigat eller förskaffat sig dyrk eller falsk nyckel, eller har man. med vetskap om annans uppsåt till sådant brott. ät honom förfärdigat eller anskaffat slikt verktyg; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.
([K. F. 9/12 1756, j. o. s. 12]; L. K. 22; 14[, 15, 16];
L. B. 23: 16[, 17, 18]; Str. L. 16/2 1864, 20: 17).
Om begreppet »falsk nyckel», jfr. ad § 12, II.
»Vetskap», jfr. ad § 12, II.
Det blotta förfärdigandet af dyrk etc., der uppsåt. som här sägs, icke kan visas, är numera enligt svensk rätt alltid straffritt (i motsats till hvad som enligt Str. L. 12: 18 m. 2 gäller om der omtalade förfalskningsverktyg).
