upphäfdes genom K. F. 20/1 1779 m. fl. stadganden dödsstraffet vid de flesta fall af tjufnad. Längst qvarstod dödsstraffet (redan för första resan och utan afseende på det tillgripnas qvantunm vid brefstöld (till K. F. 2l/3 1835) och vid stöld enligt M. B. 42: 2 under vådeld, vattunöd etc. (till K. F. 4/5 1855).
Det allmänna tjufnadsreqvisitet sammanfattades af
lagförslagen i en formlig definition: »tager man olofligen i
besittning [L. B. »tillgiper man olofligen»] lös egendom, den
man vet höra annan till, i uppsåt att den sig [L. B. »eller
annan»] tillegna». Det närmare utförandet häraf
öfverensstämmer i hufvuddragen med det nyss skildrade resultatet
af rättsutvecklingen på basis af 1734 års Lag; några mindre
afvikelser förekomma emellertid. Beträffande gränsen mot
åverkan öfverflyttades planterade prydnadsträd etc. i hvarje
fall otvetydigt genom L. B. 23: 4 m. 1 från åverkan till
tjufnad; hvaremot ollon och nötter, som enligt rådande
lagtolkning fördes till tjufnadsobjekterna, af förslagen
flyttades öfver till åverkan, såvidt de förekomma i »skog eller
mark» (L. K. 27: 3; L. B. ib.). Gränsen mot förskingring
rubbades såtillvida, som det troligen var förslagens mening,
att depositum clausum och d. miserabile skulle öfverföras
till förskingring (L. K. 24: 2 m. 12; L. B. 25: 2 m. 11;
jfr. L. K. 22: 3 m. 10; L. B. 23: 4 m. 11); se äfv. Tablå
s. 195. L. K. 1832 hade äfven öfverfört tillgrepp af
»formän, skeppare och deras folk» till förskingring, men detta
ändrades redan i L. K. 1839 (22: 3 m. 5; jfr. L. B. 23: 3;
4 m. 4). Gränsen mot hittegodsdeliktet blef oförändrad
(ehuru detta delikt fick en ny struktur). Till bodrägt
öfverfördes ett visst område af tjufnad, derigenom att
brottssubjektet vid förstnämnda institut utvidgades (till
fosterbarn; äfvensom till personer i samfäldt bo, icke
blott
