sammanlagda värdet gick öfver stöldgränsen, och tillade att stölder (incl. inbrott) å särskilda ställen och tider, skulle anses såsom fortsatt förbrytelse; straffade redan andra resans snatteri såsom stöld och skärpte (dock endast för den enkla stölden) skalan redan vid andra resan. Båda förslagen bestämde de högre iterationsstraffen i förhållande till den straffart, som eljest å gerningen följa bort, och förklarade det uttryckligen i detta afseende likgiltigt, till hvilken art af stöld de föregående brotten hört. Med stöld likställdes, i afseende på iterationsverkan, inbrott och rån (rånförsök betraktades enligt förslagen lika med fullbordadt rån); dock nämndes ej uttryckligen det fall, att snatteri föregåtts af rån. – Försök till tjufnad straffades enligt såväl L. K. (K. 3) som L. B. (23: 12) undantagslöst. – I afseende på subjektspluralitet behölls, i något allmännare formulering, den gamla regeln, att det tillgripnas hela värde skulle afses för hvar och en af de inkulpater, som straffades såsom gerningsmän. Mindre väsentlig delaktighet i tjufnad (L. B. tillade: i inbrott) skulle straffas såsom gerningsmannaskap, derest inkulpaten haft vinning af brottet (M. B. 41: 3 hade icke uppställt sistnämnda förbehåll, jfr. ofv.) – Tjufgömmeri upptogs, men reqvisitet begränsades genom animus lucri (jfr. Tablå 187); förslagen bestämde uttryckligen, att straffet skulle rätta sig efter värdet af det, hvarmed inkulpaten tagit befattning. Den särskilda bestämmelsen om negativ delaktighet (jfr. ofv.) utgick deremot; äfvenså den om qvalificerad anstiftan (M. B. 41: 2). - Politibestämmelser, något afvikande från de gällande, rörande innehaf och vanvård (icke förfärdigande) af dyrk etc. upptogos i förslagen; men derjemte infördes i dessa, hvad den gällande rätten saknade, ett särskildt stadgande om förberedelse till stöld, i form af förfärdigande eller förskaffande, i bevisligt tjufnadsuppsåt, af dyrk eller falsk nyckel.
