går värdet ej öfver... tydligen icke är tillämpligt). Tillgrepp af »värdelösa» (d. v. s. marknadsvärde saknande) gamla bref o. d., som må hafva ett än så stort personligt värde för egaren, kan derför endast komma under synpunkten af egenmäktigt förfarande.
I begreppet marknadsvärde ligger äfven, att värdet måste vara direkt, d. v. s. saken måste sjelf vara bärare af ett värde, icke blott vara ett medel att tillfälligtvis åtkomma eller att skapa ett värde. Ett lösrifvet blad ur en bok, en afslagen bit utaf en staty o. s. v. kunna under omständigheter genom att infogas på sin plats väsentligt höja det föremåls värde, hvarifrån de afskiljts; men sakna sjelfständigt värde. Bref, telegram etc., som blott hafva värde genom deri innehållna upplysningar; arkivalier och andra handlingar, hvilka blott såsom bevismedel hafva värde; deribland sålunda testamenten, qvitton, pantsedlar lydande på viss pantegare, vanliga skuldsedlar till viss man (eller order), sparbanksböcker, vexlar icke indosserade in blanco (äfven qvitterade) etc.; intyg af alla slag, äfven t. ex. pass; frikort för bestämd person till utställning, jernväg, ångbåt etc. – äro samt och synnerligen icke tjufnadsobjekter. Jfr. Naum. 1864, 286; N. J. A. 1894, 386; 1901, 442. Annorlunda deremot bref, hvilka, t. ex. såsom autografer, hafva direkt (marknads)värde; vanliga jernvägs- och ångbåtsbiljetter; vanliga entrébiljetter till teatrar o. d.; vexlar indosserade in blanco o. s. v. Egenskapen af innehafvarepapper innebär emellertid ej mer än möjligheten af direkt värde; värdet kan naturligen deficiera på grund af utställarens insolvens (som kan göra det omöjligt att ens till något pris anbringa papperet på marknaden), af preskription o. s. v. Att ett föremål kan utbytas, låt vara af förste bäste innehafvare, mot föremål med direkt värde, innebär icke med nödvändighet, att förstnämnda föremål sjelf skall anses hafva direkt värde. Om det sålunda
faktiskt ar afsedt att utgöra bevismedel i nämnda afseende
