Sida:Thyren Kommentar SL kap 20.djvu/53

Den här sidan har korrekturlästs
45
– § 1, I B –

grund af testamentet; i sådant fall måste nemligen den för honom uppstående eganderätten anses retroaktiv. Skulle åter testamentet ogillas, blir handlingen (objektivt) att uppfatta såsom tillgrepp af främmande sak (dervid emellertid, i subjektivt afseende, försåvidt den handlande känner sakens egenskap af honom tilltestamenterad, tjufnads- r. försnillningsuppsåtet lätt kan deficiera).

Att saken skall vara främmande, innebär icke, att tjufnad skulle vara utesluten vid hvarje fall af samegendom, då saken sålunda är delvis egen, delvis främmande. Fastmera visar en jemförelse med Strafflagens innehåll i öfrigt, att lagstiftaren (i fråga om kulturprodukter) ställt samegendom under särskildt straffhot endast i det fall, att samegarne kunna anses befinna sig i samfäldt bo eller bolag (Str. L. 22: 20) och tillgreppet i öfrigt innehåller bodrägtens reqvisiter (på hvilka vi icke här hafva att närmare ingå). Men i alla fall af tillgrepp utaf samegendom (som är kulturprodukt), der nämnda förutsättningar saknas, måste tjufnad (r. försnillning) antagas, såvidt handlingen icke skall blifva straffri (eller stanna vid 10: 20). Vaktmästare t. ex. vid badhus o. d., som ur en sparbössa tillgriper de gemensamma drickspenningarne, af hvilka han endast kan anses egare till en pars quota, gör sig förfallen till ansvar (icke för bodrägt, utan) för tjufnad (eller försnillning, allt efter innehafvet).


B. Handlingen.


Tjufnadshandlingens väsen ligger i kränkningen af eganderätten; men såsom regel gäller, att denna kränkning skall vara förbunden med sakens rättsstridiga öfverförande i gerningsmannens innehaf (på sådant sätt, att handlingen icke faller inom rånreqvisitet: derom jfr. ned. ad § 4, m. 6). Ehuru nu detta rättsstridiga öfverförande icke i och för sig innebär kränkning af eganderätten, har dock