bland öfriga nät på torkningsplatsen, eller om A tillgriper ett främmande nät, som af misstag kommit med bland X:s nät.
Om besittning i nu utvecklade betydelse föreligger,
så är öfverförande från denna besittning till annat innehaf
alltid rättsstridigt, såvida icke särskilda
allmänstraffrättsliga grunder skulle in casu medföra, att antingen
öfverhufvud ingen rättsstöring eller ingen rättsstridig sådan
föreligger. Hvad särskildt förstnämnda fall beträffar, må
erinras, att besittningen i nämnda, mening icke upphäfves
deraf, att den besittande är i större eller mindre omfång
rättsligen inkapabel: det faktiska innehafvet likasom dettas
rättsliga skydd kan tillkomma ett litet barn såväl som en
vansinnig person (om ock i dylika fall särskilda
intressekollisioner kunna inverka på rättsstridigheten). I fråga
om samtycke, såsom upphäfvande handlingens karakter af
rättsstöring (S. A. G. § 21), måste Str. L. 20: 3 m. 5 anses
hafva positivt förklarat detta irrelevant beträffande barn
under tolf år samt afvita; således, e contrario, relevant i
fråga om barn öfver tolf år, hvadan tjufnad (inom det
reguliera området för deliktet) icke får anses föreligga,
derest besittare, fylld 12 år och icke afvita, samtycker till
öfverförande af innehafvet. Omständigheter, som göra en
presumption om samtycke befogad, hafva naturligen samma
verkan: då t. ex. öfverförandet sker i den icke
tillstädesvarande berättigades eget intresse; men äfven, då, jemlikt
lifvets regel, det kunde antagas vara den berättigade
likgiltigt (Jfr. Naum. 1881, 485; N. J. A. 1895, 559). Särskildt
må märkas det fall, att samtycke visserligen kan, enligt
lifvets regel, presumeras, men endast för ett alldeles
momentant innehaf, såsom då A upptager en plånbok, som
den närstående X tappat. Sistnämnda handling är
rättsenlig, såvidt den genast åtföljes af ett öfverlemnande till
