X, men icke utan detta villkor: om A tager saken animo domini, föreligger derför tjufnad och icke tillegnande förutsatt – försnillning.
Samtycket kan vara begränsadt genom ett villkor för innehafstagandet, inbegripet (uttryckliga eller presumptiva) bestämmelser angående de omständigheter (tid, sätt etc.), hvarunder detta får ega rum; äfvenså särskildt genom det qvantum af saken, för hvilket samtycket gäller. Beträffande dessa frågor må här anmärkas, att ett öfverskridande af qvantum måste betraktas såsom besittningskränkning med hänsyn till öfverskottet; och att deficiensen af ett villkor, som borde uppfyllts efter samtyckets gifvande men före innehafstagandet, gör detta sistnämnda rättsstridigt. Men skall villkoret uppfyllas först efter innehafstagandet, kan en underlåtenhet häruti naturligen icke retroaktivt göra innehafstagandet rättsstridigt; har samtycket åter gifvits under den oriktiga förutsättning, att villkoret redan då var uppfylldt, kan bedrägeri föreligga. Den närmare undersökningen af verkan utaf samtyckets begränsning tillhör den allmänna straffrätten.
Beträffande den form, hvari samtycket gifvits, får ren passivitet icke utan vidare tolkas såsom samtycke, der icke lifvets regel kan rättfärdiga en sådan tolkning. Att X afsigtligt underlåter att hindra A från tillgreppet (kanske för att sedan kunna åtala honom för tjufnad), gör ingalunda A:s tillgrepp rättsenligt; icke heller, att X af rädsla etc. icke kommer sig för att gifva sin vilja tillkänna. Men har X, såsom i ett utländskt rättsfall, (i syfte att få A straffad) genom sin tjenare låtit till A utlemna saker, som A uppmanat tjenaren att stjäla från X, så kan A:s handling icke anses innefatta rättsstridigt innehafstagande; en efterföljande tillegnelsehandling blir deremot straffbar som förskingring (jfr. S. A. G. § 37, 2).
I det jemförelsevis sällsynta fall, att sjelfva innehafstagandet (men icke tillegnandet) är på grund af
