helt och hållet på husbondens, och framstår såsom ett svagare derivat af denna. Vid samtidigt öfverlemnande af ömsesidiga prestationer kunna tvifvelaktiga gränsfall uppstå mellan tjufnad och bedrägeri; t. ex. A låtsar sig, i en butik, lemna penningar för erhållen vara, men begagnar sig af trängsel m. m. för att medtaga både varan och penningarne. I detta fall måste bedrägeri anses föreligga, såvida icke besittning till penningarna med bestämdhet kan antagas hafva uppstått för butiksegaren.
Då vid det reguliera tjufnadsdeliktet ingen särskild
tillegnelsehandling fordras, kommer deliktets
konsummarionspunkt att sammanfalla med besittningskränkningens.
Denna punkt kan i nuvarande rätt icke bestämmas så, som
möjligen en teoretisk konseqvens kunde anses fordra,
nemligen att saken skall hafva bragts ur det
förutvarande innehafvet. Det är nog, att tillgriparen genom
»apprehension» med tillräcklig tydlighet objektiverat sin
animus possidendi (hvarmed. såsom nämndt, en animus
domini äfven anses objektiverad, om ingenting talar
deremot). »Ablation» fordras således icke, än mindre
»illation». Å andra sidan är den blotta »kontrektationen»
(vidrörandet) icke tillräcklig (jfr. Schmidt J. A. 8, 258,
inkulpaten gripen under hoprullande af till blekning utlagd räcka:
brottet ansågs icke fullbordadt; ib. 14, 216). Apprehension
måste anses kräfva, att enligt den tillgripandes egen
uppfattning hans definitiva innehaf vidtagit (hvilket mycket
väl kan inträffa, medan ännu den föregående besittningen
fortfar): har han gömt saken undan inom det ursprungliga
innehafvet, för att senare afhemta. den, eller har han i
samma syfte hemligen lösgjort del af fastighet o. s. v.,
lärer tjufnaden icke få anses konsummerad; undantag gör
enligt § 2 tillgrepp af träd, dervid lagen – med
