utesluter dolus); jemväl det fall bör föras hit, att A till den godtroende M säljer X:s sak och låter M sjelf hemta saken ur X:s innehaf (på en gård; ute på marken etc.), så att innehafvet» aldrig öfvergår till A personligen: fallet är icke att uppfatta såsom bedrägeri (hvilket i svensk rätt endast skulle kunna konstrueras, försåvidt X gjort och åsyftat göra sin vinst på M:s bekostnad), jfr. emellertid N. J. A. 1899, 62. – Det fall, att tillgrepp sker genom att låta djur förtära växande gröda, lärer lagstiftaren få anses hafva i Str. L. 24: 8 undantagit från tjufnad. Så som nämnda § affattats (»på annans egor»), gör den nämligen ingen skillnad emellan bete, som utgjorts af naturprodukt och af kulturprodukt; sålunda kommer äfven uppsåtligt insläppande af kreatur på främmande åker, stubb, klöfvervall m. m. endast under 24: 8. Men naturligen blir det tjufnad, om A uppsåtligen låter sin häst äta X:s hafre ur en säck, som befinner sig i X:s innehaf; likaväl som om A uppsåtligen underlåter att hindra sin hund från att förtara kött i en viktualiebutik o. s. v. [En annan sak är, att då reqvisitet innehåller en handling af bestämd form (klättring, inkrypande § 5), detta måste förstås om menskliga handlingar, icke om motsvarande djuriska rörelser, jfr. ned h. l.]
Såsom förut anmärkt, anses eganderättskränkningen
vid tjufnadsdeliktet företagen i och med
besittningskränkningen, och frågan om en särskild tillegnelsehandling, kan
derför endast uppstå på det undantagsområde, der tjufnad
föreligger utan besittningskränkning (jfr. ned. ad § 3).
Omvändt kan alltså en efter tillgreppet företagen expressiv
tillegnelsehandling, t. ex. försäljande, förtärande, icke
innebära något nytt delikt eller öfverhufvud konstitutivt
inverka på brottsligheten. Möjligen ville man – i analogi
med en mellankommande doms förmåga att åtskilja sådana
handlingar, som eljest skulle utgjort en kriminell enhet
