bestämmelserna i § 3 m. 5 endast gälla innehafvaren såsom sådan: den som med samtycke af 13-åring tillgriper dennes sak ur förmyndarens besittning, gör sig således skyldig till tjufnad, och detta förhållande ändras icke, om än den trettonårige egaren kan anses hafva besittning jemte förmyndaren (jfr. ofv. ad. B, 1 b).
Framställningen af det subjektiva reqvisitet delar sig
i två hufvuddelar. Enligt allmänna regler skall »det
subjektiva täcka det objektiva», d. v. s. det objektiva
reqvisitets bestämningar skola samtligen ingå i brottslingens
uppsåt. Derutöfver måste undersökas, huruvida. ytterligare
subjektiva bestämningar böra fordras för tjufnadsdeliktet
(?: frågan om animus lucri, jfr. Allm. Br. § 5).
Det subjektiva täckandet skall omfatta båda sidorna
af det objektiva, alltså 1) objektet, 2) handlingen.
ad 1. Med hänsyn till den subjektiva reflexen af tjufnadsobjektets ofvan omtalade egenskaper må följande anmärkas.
Värdet skall af tillgriparen hafva uppfattats såsom marknadsvärde. Den som tillgripit ett bref utan kännedom om att det besitter värde såsom autograf (I A n. 4, b) begår således ej tjufnad; ej heller gäldenären, som tillgriper en vexel från dess egare, utan att lägga märke till att vexeln blifvit indosserad in blanco (för det fall, att han vet detta: jfr. ned. B om animus lucri) etc.
Det objektiva momentet kulturprodukt måste på det sätt ingå i uppsåtet, att brottslingen inser, att menskligt arbete objektiverats i saken (t. ex. att riset hopsamlats, träden fällts o. s. v. af menniskohand), resp. inser den faktiska situation, som gör, att objektet oansedt sitt